Alma skulle berätta en saga för mig. Här kommer den i sin helhet.

Det var en gång en pjinsessa. Hon skulle gifta sej med en djake. Men hon vill inte gifta sej med djaken. Då kom det en pjins. Då sa pjinsen, jag vill gifta mej med pjinsessan. NEJ, sa pjinssesan. Jag ska gifta mej med djaken.
Klart slut.

Jaha, vad hände med prinsen då fågade jag.
- Han blidde död, svara Alma.

Ja det var ju en samvetsgrann prinsessa som ändock gifte sig med den hon hade för avsikt att gifta sig med från början fast det råkade dyka upp något bättre under tidens gång. Det är väl inte alltid det går till så nu för tin. Men å andra sidan var det väl förr i tin detta för jag har inte sett så många drakar häromkring på senare år.

Jag läser ju som ni alla vet på Komvux nu och då bl. a Svenska B. Det är litteraturhistoria. Dom epokerna vi har gått igenom nu är Upplysningen och Romantiken. Upplysningstidens romaner och berättelser är sakliga och byggda på fakta och på förnuft. Romantikens däremot är gjorda med själ, känsla och hjärta.
Vi har precis gått igenom Den unge Werthers lidande av Goethe. Ja herre gud, jag tröttnade redan efter det andra Ack o ve, min ljuva duvas hjärtans kär..blaj,blaj.

Det jag i a f vill komma till är att Alma har skrivit (eller rättare sagt dikterat, jag skriver ) en Werthers lidande i miniformat. Lite i upplysningsstil. Förnuft och fakta. Inget krussidull här inte. Han var kär, hon var kär men skulle gifta sig med en annan, hon gifte sig med en annan och han sköt sig i skallen. Det är summan av kardemumman i Werther. (Nu ska jag väl i sanningens namn erkänna att jag inte har läst hela boken utan bara ett urdrag på ett par sidor, men dom var jobbiga nog.)

Tack för detta Alma, det var lärorikt och underhållande. Nu ska jag fortsätta med min lab.rapport om Hur man bestämmer fomeln för kristalliserad BariumKlorid. Yeah, Yeah, wow, wow liksom.