Jag överlevde min första orienteringsstrapats. Vi hade som tur var nästan 2 ½ timmes teori innan de släppte ut oss i vildmarken. Sen hade jag ju den stora fördelen med att bo i krokarna så jag hade nog hittat hem i vilket fall som helst. Men nu var det ju inte hitta hem som var huvudsyftet utan hitta små orange/vita plastkubar här och var i naturen. Till vår hjälp hade vi karta och kompass. Än en gång hade jag hjälp av lokalkännedomen för det räkte ju med en blick på kartan så visste jag ju ungefär vart kontrollerna var men jag var redig och "passade kartan" , ställde in kompassen och gick mot målet (springa var överkurs så här första gången, sen lider jag av en fruktansvärd bodypumpträningsvärk sen fredagsmorse som så när totalhandikappade mig).

Jag hittade alla fem kontrollerna. Jag lös upp som ett barn på julafton och dansade glädjedans (stapplade runt) vid varje kontroll. Det enda läskiga med det hela var att det skulle vara tre kurstillfällen. Sen skulle vi vara redo. Att tävla!! (hahaha, detta skrattar de än åt i Istrumskogarna). Nästa tillfälle sker redan nästa lördag men då ska ju jag, mor och barna fara till Örebro och plaska i Gustavsviks badpalats och leva livet i Lek o Buslandet. Det var ju synd. Får väl ha privatlektion med Steffo här hemma.

Stefans morbror hade senare på lördageftermiddagen träffat mannen som höll i kursen. Mannen hade sagt:

- Nu ska du få höra nåt roligt. Stefans sambo har börjat orientering idag.

Stora nyheter vill jag lova. Nästan värre än Krösa-Maja.