De underbara påskdagarna har här tillbringats UTE. I solen. Det är ju nästan för bra för att va sant att det har vart så här gött väder när man har vart ledig. Eller så är det bara gött att va ledig, vilket väder det än må vara. När man jobbat som jag gjort i 15 år med några få undantag så vet man ju knappt om ifall det är jul, påsk eller midsommar. Man jobbar ju vilket som. Men så är det inte när man läser ser ni. Då är man ledig när det är påsklov och röda dagar. Me like!!

Det där med att jag är ledig är väl en sanning med modifikation. Vi hade ju fått digra hemuppgifter vi skulle utföra, 20-25 punkter vardera om amerikanska-, franska- och industriella revolutionen och lika många punkter om Napoleontiden. Men det klarade jag av snabbt på tre dagar och sen blundade jag för allt annat jag hade behövt läsa (typ engelskaboken som jag inte öppnat på nån månad, matten och programhanteringen).

Jag och Alma har bestämt oss för att göra fint i vårat trädgårdsland och gårdagen gick åt till att måla pallkragar.




Fyra stora och en lite mindra som Alma skulle ha som egen odlingslåda. Däri skulle det få plats jordgubbar, pumpa, solrosor och majs...hmm blir nog till att välja där kanske.



Falu rödfärg blev det. Det verkar som vi hade lite av den färgen på våra diverse byggnader så det är väl bäst att det matchar.

I dag så har det stora gräv- och få-pallkragar-snyggt-i-landet-projektet dragit i gång. Det var inte lätt vill jag lova. Jag fick upp sten till ett större stenparti när jag började gräva. Och då vill jag bara meddela att jag rensar sten där varje vår. Jag vet precis hur Karl-Oskar från Duvemåla kände sig när han slet i den småländska stenjorden, torkade sin svett ur pannan, och tillslut såg sig besegrad. Skulle gärna också immigrera till stenfattigare byggder. Eller skaffa ett såll. Här är mitt land innan Operation Pallkrage:







Roligare träggårdsland var ju inte svårt att få. Det där risiga som ligger ner är myntan innan jag klippte ner den. Den är planterad i bottenlös hink för att hålla den på plats. Tyvärr hade den rymt och har tillsammans med hallonen, som är det andra risiga längst till vänster på bilden, invaderat halva landet. Efter en hel dags grävning och en heldel svärande, stånkande och plågade skrii av smärta i rygg så kom så pallkragarna på plats.



Alma hade tröttnat på grävandet innan vi började och hänger här upp och ner i hängmattan. Längst till höger på bilden så syns även några av mina småberg jag fick gräva upp.




När jag grävt så här långt och pusslat till det lite fint med odlingslådorna stötte jag på ett par problem som jag tänkte ni skulle hjälpa mig med. Lina, du ska få äran att ordna två (minst) pallkragar till. Råkar känna till att det finns ett par såna där du jobbar. Mina funderingar är nu så här:

Rabarbern längst hitåt i bild, ska den också kragas in eller ska den flyttas?

Hallonen...min första tanke var att de också skulle flyttas men bara jag tänker på det projektet så gråter jag en skvätt (med tanke på alla stenar jag måste gräva bort) men tycker ni också att jag ska flytta dom så gör jag givetvis detta. Er önskan är min lag ;-)

Längst till vä på bilden är det tänkt att det ska va potater. Jag har alltid växlat sida från år till år eftersom de inte gillar att va på samma plats två år i rad men det finns ju inte på kartan längre så där har jag tänkt ta lite längre planker och måla röda och slå ner på samma sätt som pallkragarna. Är det nån potatiskunnig här som vet om det går eller om de måste växla plats??

Det var mina funderingar, please help me. I gångarna mellan alla lådorna är det tänkt att det ska bli markduk och täckbark eller flis så inget ogräs kommer upp. Som det är nu så finns där både kirskål, brännässla (eller brännsippa som Carres Elsa sa...mycket vackrare) och ett bedrövligt ogräs jag inte vet vad det heter med det liksom brer ur sig med långa trådar och blir som ett grönt nät över jorden. Tvi det.

Som om jag inte hade nog med styrketräning i träggårn i dag hade jag även bokat mig på ett Funktionellpass. Det ångrade jag djupt först men sen var det allt rätt skönt efteråt. Man fick ju lite stretching i allafall. Och så var jag trött på spadar.

Det var ett långt inlägg men det är ju lite glest mellan dom nu för tin så då blir det på detta viset. Bättre att ha nåt att skriva när man väl gör det än att skriva om blajblaj. Fast det kanske en del tyckte att detta var och till dom säger jag...jaha...och ändå läste du till sista ordet, det hade du inte behövt.

Till er andra säger jag bara glad fortsättning på påsken och välkommen Vår! 

Lika lycklig som jag var igår när solen sken från en klarblå himmel från morgon ill kväll, lika olycklig blev jag i morses när det var grått, småregningt och blåste halv orkan. Det enda som piggar upp mig då är den strida stöm av goda vänner och familj som avlöst varandra. Det började med Momossarna till 11-kaffet. Förevändningen var att planera träning till 7-8 åringarna på Vallen på långfredagen och det gjorde vi också. Men den bästa anledningen är allt att man får träffas och tjattra lite. Innan de åkt så ringde Herr och Fru Seth/Andersson med kottar. De hade vart i storstan och då går ju änna vägen så lämpligt förbi här. Det var inte igår vi sågs så det var himla trevligt. Vi planerade in våran första husvagnstripp på Kristi Flygare. Vänersborg ska vi prova oss på. Är det kasst väder så finns där ju ett badpalats (sen är det inte allt för långt till Överby kom jag och Karin på) När de åkt så var det bara att vänta på nästa besök. Mor och syster. Vi ska ha fotspa. Det kan behövas. Efter vintern instängdhet kan de behöva fräschas upp innan man släpper dem fria. Folk kan ju få uppkastningsreflexer vid åsyn annars.

Jag har ju även glömt att berätta om mina tre nära-döden-upplevelser. Den första kom i tisdags när jag provade på friktionsträning på gymet. Herre min skapare vad det var jobbigt. Hade inte grundat så bra för tisdagar är en av mina längsta skoldagar så det var fukost kl. 7 och sen inget direkt (förutom naturgodis) förrän lite pasta kl. 18. Vid 19 när passet började så var jag helt färdig redan efter uppvärmningslåten. Jag funderade allvarligt på om det inte var lindrigare att lägga sig ner och dö än att fortfölja passet.  Så där i efterhand vet jag ju att det hade vart bättre med döden för då känner man ju inte lika märkbart av den grymma träningsvärk man fick av denna träningsform.

I allafall överlevde jag passet med nöd och näppe. Min andra nära döden kom på torsdagen när jag skulle försöka mig på boxning med jordens träningsvärk. För en gångs skull vann du nog Lizzy ;-) Berodde enbart på min invaliditet.
   I går kväll kom så den tredje dödendöden. Alfred har fått för sig att vi ska springa elljusspåret varje kväll för han behöver öva upp sin snabbhet inför fotbollsäsongen. Det ska börjas i tid om man ska va med i landslaget. Vi skulle springa åt varsitt håll och se vem som kom först i mål. Jag fick springa "bakvägen" och det är uppför uppför uppför som gäller. Jag tog sats, glodde rätt ner i backen och började springa. Efter ett tag fick jag titta upp för att se hur långt det var kvar...och där stod Herr Älg och blega på mig. Gulp....Buuuu skrek jag allt vad jag var värd och han lommade i väg. När jag sen mötte Alfred var han helt till sig och skrek att jag mötte en älg på spåret. (snäll mamma å skrämma älgen rätt mot sonen). Vad gjorde du då frågade jag.

Jag stannade och sa...Åååhhh maaaajjj gaaaadd, och då stack han.

Vi överlevde ju detta med och nu får det allt räcka med döden ett tag. Men på tisdag blir det funktionell igen och i kväll var spåret älgfritt.