I dag var det tredje och sista gången på min orienteringskurs. Vi hade examensprov. En bana med 11 kontroller skulle avklaras. Jag, som inte var med förra gången då de hade tagit ut kompassriktningar och sprungit med "pinne" och allt vad det var, hade fått en alldeles egen "skugga".  Det var en karl som skulle springa lite bakom mig och inget säga men ta hand om mig om jag flippade ur, fick panik och sprang i cirklar på stället. Först tänkte jag att det var jobbigt (tänker ju att han skulle tycka jag var puckad som tog den eller den vägen) men efter hand upptäckte jag att jag nog inte tagit mig runt såpass bra om jag inte haft min "skugga" . Nämligen så stannade vi väldigt ofta och jag fick visa på kartan vart vi var och hur jag tänkt springa. När jag sa ett bra alternativ så berömde han och när jag sa ett sämre sa han att man kan även gå si eller så. Kanske mer info än vad han fick men det var ju bra för mig. När jag hittade kontroller tjoade jag av glädje och lapade i mig berömmet som en katt vid gräddskålen. Att det kan kännas så bra att få höra: Bra gjort...ett mycket bra vägval, det kunde jag aldrig tro. 

Resten av dagen tillbringades i trädgården där det blev vårstädning. Gamla perenner som klipptes ner och rensades bort. Kanske tidigt men nu kunde jag inte vänta längre. Steffo säger det ska snöa nästa vecka. Hoppas han har fel. 

Steffo fick tillbringa en stund av kvällningen med att skruva upp en bit av altangolvet också. Han som höll i orienteringskursen kom nämligen förbi när vi alla satt på våran altan och fikade och sa att som "kursavgift" fick man köpa en lott av föreningen. Medans jag hämtade pengar skulle han bara lite käckt kasta lotten till barna som skulle skrapa den. Lotten flög i en spikrak bana RAKT ner mellan altanspringorna. Det är ju så liten chans att det finns ju knappt så vi blev övertygade om att det nog var en jorden-runt-resa allra minst till vinst. Efter en del skruvande och lite svärande fick vi upp...nitlotten.

Nä nu blir det bingen. Gonatt allesammans.