Skulle möta Alfred på skolan igår för ett besök hos skolläkaren. Han har några konstiga utslag som dyker upp med      (o)jämna mellanrum. När jag kom till skolan möttes jag av en hög med barn som ropade att Alfred har ont i magen. Han har fått sitta utanför klassrummet i dag. Sen hann jag inte mer än få syn på Alfred så fick vi springa till holken med honom. När vi var på väg hem tänkte jag att det är väl bäst att hämta Alma med i fall det är kräksjukan. Då hade hon precis fått springa och pjucka på dagis. Hem och göra i ordning hinken sen bäddade vi ner oss i soffan med Rallybrudar, endast avbrutna av toa-springet dom gånger dom kände att dom hann dit och inte ville använda hinken (till mammas stora lättnad) Det var tortyr nog att klappa ryggar och torka munnar på spybarn och bara vänta på det oundvikliga...som infann sig framåt eftermiddagen. Framåt kvällen låg jag och Alfred i sängen som två utsketna äpplamos och jag väste fram att usch vilken hemsk sjukdom detta är. Ja, men mamma...det finns värre, vi lever ju i allafall tröstade Alfred. Det har han ju rätt i även om jag i min mörkaste stund igår nästan önskade motsatsen.

Steffo fick också sin beskärda del av kakan, men bara för att han hållt sig borta nästan hela dan kom hans sjuka lite senare så det verkar vara av den agressiva sorten denna bacill. Både mamma och Lina låg också sjuka och vi kan antagligen tacka våran älskade syster Jessica för smittan ;-) Det tog ju alltid nåt kg så jag är inte allt för arg nu även om vi gick miste om våran husvagnssemester i Vänersborg. Och egentligen ska man väl skylla på sjukvården som säger att det räcker med 48 timmars isolation. Det gör det inte. Tydligen. Men att få se lille Elliot/Harry/Grodan/Lillgrabben var värt det hela det med.

Sen vill jag bara passa på att beklaga alla dom som träffade oss igår...skola, dagis och familjen Haiber och hoppas på att vi inte spridit något vidare. Som plåster på såren får ni en bild på mosters guldklimp (bild lånad från www.jessiessimplelife.blogg.se