Läser ju som sagt psykologi just nu och vi har kommit till minnet. Delen om ungdomsåren/puberteten och allt som händer där skummade jag snabbt och olustigt över. Jag vill inte....jag ångrar mig. Kunde ingen tala om för mig innan jag skaffade barn att man kommer att oroa sig för allting i förväg. Det går ju inte att "ta det när det kommer" för då kanske det är för evigt försent. Gubben Freud vill jag inte ta till mig. Enligt honom kommer alla barn bli psykopater och allt är mitt fel. Bara för att jag försökte få Alfred att kissa innan vi åkte till Lidköping när han var tre år och precis hade blivit av med blöja.

Inte är det bättre med de som tror att det inte har med föräldrarna att göra utan med vilka kompisar barnen umgås med. Då har man ju inget att säga till om. Och vad är det som säger att det inte är Alfred som är kompisen som hans kompisar inte ska umgås med. Det kan ju ha kommit fram fel att han i fredags när han var på disco bad en klasskamrat att ta med sig två lättöl. Såklart att han skojade, dom går ju bara i tvåan. Men man kan ju undra varför en i tvåan ens tänker på disco och öl i samma mening. Och det är verkligen inte mitt fel. Jag dricker ju inte ens öl...bara vin ;) Sen var det visst statistiskt sett mer troligt att det är Alma som blir alkis. Om jag är det. Vilket jag inte är. Jag missbrukar bara kladdkakor.

Jag hoppas och tror att även om man ibland (nästan varje dag) skäller en skvätt på sina barn (man måste få säga till på skarpen när nån målar på väggen eller gör revor i parketten med en gunghäst) så vet i allafall mina barn att jag älskar dom. Och det visar jag varje dag, flerar gånger om dan. Och jag vet att dom älskar mig tillbaka. Alma älskar mig trettienmiljonersjutitre...femtom...minst, och av Alfred fick jag dag en ritbok han hade gjort i skolan. I den hade han ritat hjärtan och stjärnor...och i det största hjärtat hade han skrivit MAMMA.

Då fick jag ett stort hjärta, som nästan sprack. Jag vill inte han ska växa upp till en öldrickande, moppetyp som bara kan säga öhh,,,faan morsan...orka...men jag har nog inget att säga till om där. Lika lite som min mamma hade nåt att säga till om när jag blev en busgroggssvepande, Tuttanrolfsskyllande hälleflytyp som bara kunde säga...Nä jag sa nog inget förresten. Var för blyg.

Det här inlägget skulle egentligen handla om minnet. Vet inte varför. Det har jag glömt.